Parrelationer

Hejsan! År sedan jag skrev senast! (Helt sanslöst vad tiden går fort!) Men nu har jag funderat på att börja skriva igen ett tag. Så varför inte? Hade väldigt många läsare innan jag lade av, fast vet inte varför jag är så intressant, men uppenbarligen så finns det ett intresse för mina tankar och min vardag!

Lite kort om vad som hänt under åren:
Nelly som var alldeles nykläckt när jag skrev senast fyller 3 år i år! (Helt sjukt), Olivia har fyllt 4 år och är redan 110cm långt! Blir ingen kort tjej det inte. Jag själv fyller 24 år i år (får lite åldersnoja vid tanken på det). Jag läser numera till sjuksköterska eftersom det är lite väl jobbigt att fortsätta vara bartender och samtidigt vara småbarnsförälder.
Livet rullar på med hus, vovve och Saabar istället för Volvo. Jag har ridit väldigt mycket igen fram tills hösten då jag tog mig ett break men ska eventuellt börja igen!
Ja, det är väl ganska (läs jätte-) sammanfattat! Kommer nog mer vid ett senare tillfälle.

Men det är inte vad jag tänkte skriva om! Som jag sagt förut så skriver jag enbart för min egen skull. För att få berätta om både bra och dåliga saker som händer mig. Så dagens ämne ligger mig nära tillhands så att säga, för jag tänkte prata om just relationer!

Just det, strax efter Nelly fötts så friade Johannes till mig! Han gav mig 2 (!!) veckor innan han ville få det gjort men vi lyckades, och gift blev jag!
Så jag är ju gift. Att vara gift eller i en stadig relation innebär inte att man varje dag, 365 dagar om året, har det alldeles fantastiskt bra! Man pratar väldigt sällan om det men sanningen är ju den att det finns inte en enda relation som man INTE bråkar i. Jag tror däremot att det är sunt! Men poängen är ju ändå den att man ska få ut någonting av bråket.

Att dela sitt liv, och främst bo ihop med någon annan, är kämpigt. Man ska dela på utrymmet och se till att man inte kväver varandra. Man ska anpassa sig själv och sina vanor så att vardagen ihop fungerar. Man måste ibland ge upp vissa drömmar eller intressen för sin partner, men alla dessa saker är och känns okej när man är kär!

Fast vad händer sen när det nykära går över i riktig kärlek och bråk? Hur mycket bråk är egentligen okej för att det ändå ska vara en sund relation?

Som jag sa så tror jag att bråk är nyttigt så länge man får ut något av det. Vad man gör är ju egentligen att man får utlopp för sin frustration som byggts upp av de där skitiga sockarna, eller när han/hon inte gick upp på morgonen. Man får utlopp och pratar ut. Sen vet båda parterna vad som stör sin respektive och man lär sig att anpassa sig själv lite till. Man får helt enkelt lite mer självkännedom!

Men när övergår relationen till något som inte är sunt? Är det när man bråkar men aldrig egentligen avslutar bråken utan det ligger fortfarande och pyr i bakgrunden? Eller är det när man bråkar flera dagar i veckan men ändå gör upp varje gång? Är det när man aldrig bråkar utan båda eller ena alltid viker undan?

När en relation övergår i något osunt är det svåraste av allt att veta! Det beror på vilken typ av relation man har och hur länge den varat. I riktigt långa relationer så tror jag att man börjar ta varandra förgivet och att det är den största relationsdödaren. Att sluta visa uppskattning eller ge komplimanger som man verkligen menar.

Värst är det nog i relationer där det finns barn. För då vill båda parterna vad som är bäst för barnen hur man än vrider och vänder på det. Ibland resulterar det i att man stannar kvar i en relation man inte vill vara i just bara för att man vill det bästa för barnen. Men man måste faktiskt tänka på sig själv ibland. För sanningen är den att barnen mår inte bra av en relation när mamma eller pappa aldrig kramas eller pussas. Barn ser andra familjer och jämför. För dom är allting svart eller vitt! Inga 50 shades of grey här inte.
Nej så är det! En familj där mamma eller pappa alltid bråkar eller bara gråter för den delen är inte heller nyttig. Barn börjar fundera och sedan tar dom åt sig.

Alla relationer är svåra. I vilken lycklig relation som helst, så knakar det i fogarna ibland. Oftast är det nyttigt. Men man måste lita lika mycket på sin partner som man måste lita på sig själv. Det finns inget som kallas en perfekt relation, bara ett spann mellan bra eller dåligt.

Ciao ciao