Den 12 november var jag 7 dagar över tiden och det kändes grymt tråkigt! Hade inga känningar alls och mina förvärkar hade dessutom de senaste blivit mindre. Dock lossnade det sista av slemproppen på förmiddagen men jag hade inga större förhoppningar eftersom det redan hade börjat lossna i bitar ett tag innan.
Vi hade tänkt ta en promenad med Olivia men först skulle vi laga mat och äta lite. Under tiden som vi lagade mat ringde min mormor och undrade om det inte var dags snart men nej sa jag, det verkar inte så. Jag ville inte berätta att slemproppen gått lite till eftersom det hade den gjort tidigare. Men tur var det att vi bestämde oss för att laga mat egentligen! När vi precis ätit färdigt så gick jag på toaletten för att kissa, som är ett måste att göra 1000000ggr per dag som gravid. När jag gick ut från badrummet så fick jag en ganska kraftig förvärk men som sagt, det kändes som en förvärk och sådana hade jag haft ganska länge redan. Nu var klockan lite innan kl 14 och när jag nästan kommit tillbaka till köket, jag stod alltså i princip i dörröppningen, så får jag ytterligare en sån där förvärk och sen kände jag bara hur det började forsa! Vattnet gick alltså och det var verkligen ingen tvekan om saken.
Så där stod jag, mitt på golvet och ser hur det snabbt gick igenom mina byxor och det börjades bildas en insjö på golvet. Jag ropade till Johannes att vattnet gick och att han var tvungen att snabbt hämta 2 handdukar. En till golvet och en till mig så jag kunde ta mig till badrummet utan att få vatten precis överallt.
Sagt och gjort, Johannes kom med handdukarna och sedan fick han ta bort mattan på golvet med så jag kunde springa förbi utan att riskera en massa skabb-vatten på den också.
Sen fick jag sitta där på toaletten ett tag. Haha man inser inte riktigt hur mycket vatten det fanns där inne i magen egentligen men det var liksom never ending! Men tillslut så slutade det forsa i alla fall och jag kunde få på mig lite nya kläder. Efter detta så var vi minst sagt spända! Det skulle äntligen bli bebis! All den väntan skulle äntligen vara över och det bästa med allt, var verkligen att se hur glad och spänd Johannes var :) Förra gången började det ju med värkar och då var han ju orolig för min skull. Ingen av oss visste ju hur saker och ting skulle vara. Men denna gången startade det utan någon smärta liksom och vi var ju lite mer förberedda på vad som skulle komma.
Så medan jag satt på toaletten och väntade på att vattnet skulle sluta att forsa och ta på mig kläder, så ringde Johannes runt till min mamma, hans mamma, min mormor etc. Vi hade ju lovat en massa att ringa när det satte igång så det var ju bara att ringa.
Vi hade ju packat det mesta redan som skulle vara till BB-väskan men mina grejer var ju inte nedpackade. Inte heller hade vi packat något till Olivia eftersom det också är saker som hon använder dagligen. Så när jag var klar i badrummet så pratade Johannes fortfarande i telefonen med alla så jag började packa lite grann. Ville inte ringa förlossningen direkt eftersom jag ville känna efter om det skulle komma några värkar också. Känns så onödigt om vi skulle bli uppskickade på kontroll för att sedan åka hem igen och sen upp igen etc. Onödigt krångel när vi dessutom hade Olivia att tänka på.
Så jag började packa färdigt väskorna och Olivia hjälpte till. Inte långt efter jag blev klar så kom min mamma och min syster. Min mamma skulle ju passa Olivia under tiden och det var tur att hon kom direkt. Ca 15min efter att vattnet gått så började mina värkar komma. De kändes en del men det var ju inte så jättefarligt. De första kom med 6-7min mellan och sen gick det ganska fort.
Mamma och Jennifer åkte iväg med Olivia och hon verkade inte speciellt missnöjd över det. Jag själv började få det ganska jobbigt i värkarna men dom släppte ju hela tiden. Nu var klockan runt 14.40 och jag ringde förlossningen för att berätta att vattnet gått och att jag börjat få värkar. Som jag misstänkte så sa hon ju det då att eftersom jag nu hade börjat få värkar så var det onödigt att vi kommer upp på kontroll eftersom vi antagligen skulle komma in i alla fall om ett tag.
Jag gillade den barnmorskan som jag fick prata med. Hon lät så där lagom trevlig och "verklig". Vissa låter ju som sur-tanter och andra är ju så där över pedagogiska som om man är 5år gammal och inte förstår bättre. Men denna barnmorskan kändes så där lagom bara :)
Till en början så satt jag och Johannes i soffan och försökte titta på tv och liksom smälta situationen och ta oss genom värkarna. Det var faktiskt ganska skönt för värkarna blev liksom inte så farliga. Jag kunde enkelt andas igenom dom även om de kändes som jordens undergång. Nu var värkarna på ca 4min mellan och då ska man som omföderska egentligen komma in men nja, det kändes inte riktigt som det behövdes. Ville liksom göra så mycket som möjligt hemma så vi inte skulle behöva åka hem igen.
Värkarna började göra ondare och jag kände bara att jag inte kunde sitta stilla i soffan längre. Jag behövde upp och röra på mig. Dock blev värkarna 10000ggr värre nu! De ville inte riktigt släppa i mellan och efter gått runt en liten stund så sa jag till Johannes att jag ville åka in. Så han ringde förlossningen och sa till samma sköterska som jag pratade med tidigare. Det var bara för oss att komma in och någonstans mellan värkarna så vet jag att tanken slog mig att det kändes lite som i slutet av Olivias förlossning. De blev liksom som ett tryck neråt utan att trycka på. Haha svårt att förklara med man känner att det närmar sig liksom.
Nu var klockan ca 15.30 och vi började försöka röra oss ut till bilen. Jag var jätte under värkarna så jag gick runt med en hink i handen medan Johannes sprang ut med alla saker. Sen var det bara på med foppa-tofflorna och börja gå ut. Det var faktiskt ganska skönt att aldrig sluta gå under värkarna, till skillnad från när man står still för då blir det mer fokuserat på något sätt. Att sätta sig i bilen var dock det värsta någonsin i princip. Tvinga sig att sitta stilla i det lilla utrymmet och inte kunna göra som man vill under värkarna. Men själva bilresan var som ett töcken. Varje gång värken kom så försökte jag tänka på saker. Verkligen fokusera på saker runt om kring mig och det hjälpte faktiskt! Känns som jag kortade ner värkarna lite eftersom jag tappade fokus på dom ibland.
Vi var uppe på förlossningen runt kl 16 och sköterskan som vi pratat med i telefonen mötte oss vid ingången. Hon såg ju att värkarna inte släppte i mellan och nu hade jag bara 1-2min i mellan dom. Så istället för att sätta oss i ett undersökningsrum som man brukar hamna i först så fick vi komma direkt in på ett förlossningsrum. Där inne så kommer vi på att vi glömde mitt id och in journal i bilen så Johannes fick snabbt springa ner och hämta det. Strax där på så kopplade dom på ctg´n och de kunde se att värkarna var nu i princip konstanta. Sköterskan som tog i oss på rummet skulle ju egentligen inte göra det eftersom hon hade telefonen men det gick fort och hon ville få på den direkt. Så efter det gick hon ut och letade upp den barnmorskan som jag skulle ha.
Sen kom då min barnmorska och först när jag såg henne så tänkte jag direkt Åh nej! Nu har jag fått en sur-tant... Det var en äldre dam som kom in och första anblicken kändes som att det var en otrevlig person. Men ack så fel jag hade! Hon var hur trevlig och bra som helst! Man kände verkligen att hon hade koll på läget och att hon visste vad hon höll på med.
Jag hade nu sjukt ont och att vara tvungen att ligga ner med ctg´n gjorde allt bara värre. Så hon satte igång lustgasen direkt till mig och jag fick genast beröm över hur duktig jag var på att andas i den. Sedan var det dags att känna efter hur öppen jag var, 5,5cm!
Tiden gick och jag i princip bodde med lustgasen i ansiktet. Värkarna släppte aldrig och sköterskorna frågade mig hela tiden om jag inte skulle ta bort den men som jag sa till dom, De släppte aldrig. Så jag fick ha den. Här någon gång så märkte man också att älsklingens hjärtljud gick ner i värkarna lite för mycket och man började reagera på det och bad mig lägga mig på sidan men jag hade fortfarande en värk som inte släppte och kunde inte vända på mig. Men sen så gick de upp lite igen och de hamnade inom den "godkända" ramen. Så då lät man mig ligga kvar så som jag låg.
Efter ett litet tag så sa jag till att det här går inte! Jag måste ha mer bedövning! Så då frågade hon mig vad jag fått tidigare och jag svarade epidural. Så det var inga problem. Okej sa hon bara och sen satte hon en kanyl i handen på mig och sedan gick hon ut för att ringa narkosläkaren om att han/hon skulle komma upp.
Men mer än så hann vi inte. Jag kände hur det började trycka på och Johannes fick ringa efter dom igen. In kom min barnmorska och vi sa att det tryckte på. Då väntade hon på att jag skulle få en värk igen och så kände hon samtidigt. Då visade det sig att tappen var borta och huvudet stod alldeles i bäckenbotten och att det var dags. Jag hade öppnat mig de sista centimetrarna på en gång och här hann vi inte med någon bedövning. Hon pratade lite om att ev ge mig en västervik som det kallas men jag har tidigare bara hört att det inte fungerade och jag ville inte veta av det. Jag frågade vad jag hade fått förra gången utöver epiduralen och då visade de sig att jag hade fått en bäckenbotten också men det hann vi inte med heller.
Nu började det trycka på ordentligt och jag var tvungen att krysta. Jag hann med 1 krystvärk innan de såg huvudet och då kunde de se att hon inte mådde bra. Så min barnmorska höll emot och tryckt runt huvudet medan den andra barnmorskan tryckte på min mage så hon skulle komma ut snabbt. Så på 2,5 krystvärkar var hon ute.
Nu blev vi jätte rädda. Hon skrek nämligen inte. Hon var helt tyst och alldeles lila. Jag var lite borta på grund utav all lustgas och sen de faktum att en hel del blod hade kommit. Men jag vet att jag fråga dom om hon mådde dåligt. Jag fick aldrig något svar och våran barnmorska stod och gnuggade henne. Tiden kändes som den gick i slowmotion och paniken var nästan total när barnmorskan sa till den som assisterade henne, att hämta fler.
Men precis när den andra barnmorskan skulle larma så kom hon igång! Hon drog några ansträngda andetag och sedan började hon äntligen skrika :) Hon var alldeles lila, men alldeles perfekt!
Efter detta så återhämtade hon sig ganska fort och jag fick ligga och mysa med min fina ängel <3 Hon föddes 16.50 den 121112. Så hon föddes alltså 50min från att vi kom in till förlossningen och 3 timmar från att vattnet gick! Så fort gick det :) Hon var lite större än sin syster, 3540g men lika lång, 49cm.
Jag skakade som ett löv efter förlossningen och det tog sin tid innan min kropp återhämtade sig men annars var det en ganska bra förlossning! Jag måste säga att jag faktiskt är nöjd över att den gick så fort! Hellre så fort än att det tar flera timmar som med Olivia. Jag behövde inte sys någonting trots det snabba förloppet och efter vi blivit klara och fått äta så ställde jag mig i duschen och guuud så skönt det var! Måste säga dock att när jag tittade på mig själv i spegeln innan duschen så såg jag inte ens sliten ut! Haha förra gången såg jag betydligt mer sliten ut men nu såg det ut som att ingenting hänt :P Men oavsett var duschen som en gudagåva!
När vi kom in till BB så var de alldeles förvånade! Där kom jag i mina privata kläder och gick där med våran underbara dotter i vagnen som att det var ingenting :P Återigen så fick jag höra att jag var som gjord för att föda barn ;)
Ja, så var denna förlossningen och jag ber om ursäkt för att det blev så långt men ja, jag hoppas ni orkade läsa i alla fall! Nu har vi 2 fina döttrar, Olivia och Nelly, och livet kan knappt bli bättre! - Ciao ciao
